Letters to Juliet

 

Detta blir andra gången jag refererar till en film här i bloggen. Förra gången var det "Hur man blir av med en kille på 10 dagar" Den här gången är det "Letters to Juliet" som jag såg på netflix för ett tag sedan😅.

I filmen följer två unga vuxna med en äldre dam (Claire) under en resa i Italien. De är på jakt efter hennes ungdomskärlek: Lorenzo Bartolini. Det finns ett gäng Lorenzos, så i filmen får vi följa jakten på orginal-Lorenzon. I början är Claire upprymd o vid gott mod, men ju längre tiden går innan de hittar honom, desto mer nedslagen blir hon. Men hon kämpar på. Konstigt nog är det först när den rätta Lorenzo dyker upp som hon får riktigt kalla fötter. Hon känner sig töntig. "Vad gör jag här?" "Hur kunde jag tro på det här" "Jag är för gammal". Hade det inte varit för hennes följeslagare hade hon gett upp, en bråkdels sekund innan hon nådde målet.

Detta är konstigt nog jättevanligt i en kreativ process. Vi drömmer, planerar, tar modiga steg ... och så: precis när vi är nära att nå vårt mål, vi har det i sikte, känns allt plötsligt så pinsamt och töntigt. Vi drabbas av ett plötsligt ointresse "det spelar ingen roll", och frestas att helt enkelt skita i det.

Det är nu det är så bra med några vapendragare. Hejaklacken. De som står där med oss i den där läskiga sekunden precis innan vi faktiskt ror något i land. Genomför!