En tidig sorti

Det blev inte trettio dagar blogg, det blev nitton. Jag har några skisser på inlägg i datorn, men energin att formulera dem så att de passar i detta forum saknas. Jag hade bestämt mig för att de två sista veckorna i augusti skulle vara extroverta. Jag är ju både extrovert och introvert och försöker förhålla mig till det. Och extroverta blev de. Jag har träffat massor av människor jag har sett fram emot att träffa under hela sommaren. Vi har planerat samarbeten. Jag har sökt finansiärer. Dessutom har jag varit mycket på sociala medier för att berätta att bloggen finns, att det finns en Kreativitetskurs och att det är dags att anmäla sig till den. Närvaron på sociala medier är både superinspirerande och dränerande för mig. Så mycket självexponering och så mycket att förhålla sig till att jag kommer att gå in i det introverta ett tag nu, lite tidigare än jag hade tänkt.
Vill bara skriva att jag är superglad över var och en som har anmält sig till Kreakursen. Och jag vill tacka alla vårens deltagare som delade infon vidare. Det är allt en del som fått upp ögonen för kursen tack vare er!
Nu försöker jag hitta tonen till Kreativitetskursen utanför bruset. Både svårare och enklare.
 
Är ingen selfie-drottning direkt, här kommer livets femte, typ... Trött och med lite överhettad hjärna. Vi ses live, eller när de där skissade inläggen vill ut!!
 
 

Att inte ha tillgång till språket - vem är jag då?

Det har funnits många tillfällen och perioder i mitt liv då jag känt mig obekväm. Då jag sagt ”jag vet inte” när jag fått frågan i skolan för att slippa prata inför klassen. Då jag varit så blyg att orden liksom staplat upp sig i halsen, och jag öppnar munnen för att säga dem, och så kommer de ändå inte ut. Med tiden har blygheten tack och lov mattats. Bara vid ett tillfälle blir den tydlig: när jag ska prata engelska. Då förvandlas jag till en rodnande skugga.

Jag har inget problem att förstå eller läsa engelska, tvärtom. Men jag har under hela min livstid gjort allt för att undvika att prata. Men så fick jag en australiensisk svägerska för fem år sedan. Och eftersom min engelska ändå är bättre än hennes svenska så har jag varit tvungen att kasta mig ut. Jag vill ju ha en relation till henne. Alltså tar jag ett djupt andetag och drar igång meningar som jag på förhand inte vet om jag ska ro iland. Obehagligt mycket av det jag säger blir svengelska. Och jag som hatar att göra saker som jag är dålig på, särskilt när andra ser och hör, får bara släppa taget.

Allt ställdes på sin spets nyligen då vi åkte till Australien i en månad för att hälsa på. Innan vi åkte tänkte jag att engelskan nog skulle utvecklas rätt snart. Och visst gick det bättre efter ett tag, åtminstone när jag var i god form. Men först var det jetlag, och så går det inte att vara på topp i en hel månad. Formen var inte alltid god. Och så var ju detta en ny del av släkten. Jag ville verkligen lära känna människorna och visa vem jag var. Men jag insåg att språket är en stor del för mig. I mitt uttryck. Och jag har svårt att vara mig själv på engelska. Jag är kanske 67 procent Åsa och 33 procent osäkerhet. Fingertoppskänslan i skämt försvinner. Och tajmingen. De kommer för sent eller för tidigt. Och eftersom det finns koder jag inte uppfattar blir de ibland plumpa. Dessutom är jag tvåa på bollen mest hela tiden. Jag känner mig korkad.

Trots att jag är bland underbara människor, som vill mig allt gott, är det frustrerande.

Jag kan inte låta bli att dra en parallell till alla som kommer för att börja ett nytt liv i vårt land. Jag vet att många kommer med trauman som är mycket större än språkförbistringar. Men först nu har jag förstått hur viktigt språket är för ens identitet. Utöver alla andra svårigheter så blir det svårt att uttrycka sig. Komma till sin rätt i det nya hemlandet. Att längta efter ett liv i frihet, och istället känna sig vingklippt. Liksom sitta fast i sig själv. Att vara smart och rolig och inte kunna visa det. Att alltid vara den som ska stå i tacksamhetsskuld. Att inte kunna bidra som man vill.

Jag pratade med en vän om detta och han trodde till och med att det kunde dröja till andra generationen innan språkförbistringarna var helt borta.

Och så ett helt annat exempel. Jag har en vän från Holland. Hon flyttade till Sverige för att plugga. Jag berättade för henne hur jag har det med engelskan. Att den engelska versionen av mig är en lite korkad människa med plumpa skämt. Hon skrattade och sa att för henne var det helt tvärtom. På holländska var hon stel och stram, men att hon på svenska blev en mycket roligare person. Det var en hoppingivande tanke. Tänk om fler som kommer hit får uppleva det! Att de blommar ut genom svenska språket. Och jag. Jag kanske får gå loss i något annat. Jag har alltid älskat italienska.