En tidig sorti

Det blev inte trettio dagar blogg, det blev nitton. Jag har några skisser på inlägg i datorn, men energin att formulera dem så att de passar i detta forum saknas. Jag hade bestämt mig för att de två sista veckorna i augusti skulle vara extroverta. Jag är ju både extrovert och introvert och försöker förhålla mig till det. Och extroverta blev de. Jag har träffat massor av människor jag har sett fram emot att träffa under hela sommaren. Vi har planerat samarbeten. Jag har sökt finansiärer. Dessutom har jag varit mycket på sociala medier för att berätta att bloggen finns, att det finns en Kreativitetskurs och att det är dags att anmäla sig till den. Närvaron på sociala medier är både superinspirerande och dränerande för mig. Så mycket självexponering och så mycket att förhålla sig till att jag kommer att gå in i det introverta ett tag nu, lite tidigare än jag hade tänkt.
Vill bara skriva att jag är superglad över var och en som har anmält sig till Kreakursen. Och jag vill tacka alla vårens deltagare som delade infon vidare. Det är allt en del som fått upp ögonen för kursen tack vare er!
Nu försöker jag hitta tonen till Kreativitetskursen utanför bruset. Både svårare och enklare.
 
Är ingen selfie-drottning direkt, här kommer livets femte, typ... Trött och med lite överhettad hjärna. Vi ses live, eller när de där skissade inläggen vill ut!!
 
 

Att inte ha tillgång till språket - vem är jag då?

Det har funnits många tillfällen och perioder i mitt liv då jag känt mig obekväm. Då jag sagt ”jag vet inte” när jag fått frågan i skolan för att slippa prata inför klassen. Då jag varit så blyg att orden liksom staplat upp sig i halsen, och jag öppnar munnen för att säga dem, och så kommer de ändå inte ut. Med tiden har blygheten tack och lov mattats. Bara vid ett tillfälle blir den tydlig: när jag ska prata engelska. Då förvandlas jag till en rodnande skugga.

Jag har inget problem att förstå eller läsa engelska, tvärtom. Men jag har under hela min livstid gjort allt för att undvika att prata. Men så fick jag en australiensisk svägerska för fem år sedan. Och eftersom min engelska ändå är bättre än hennes svenska så har jag varit tvungen att kasta mig ut. Jag vill ju ha en relation till henne. Alltså tar jag ett djupt andetag och drar igång meningar som jag på förhand inte vet om jag ska ro iland. Obehagligt mycket av det jag säger blir svengelska. Och jag som hatar att göra saker som jag är dålig på, särskilt när andra ser och hör, får bara släppa taget.

Allt ställdes på sin spets nyligen då vi åkte till Australien i en månad för att hälsa på. Innan vi åkte tänkte jag att engelskan nog skulle utvecklas rätt snart. Och visst gick det bättre efter ett tag, åtminstone när jag var i god form. Men först var det jetlag, och så går det inte att vara på topp i en hel månad. Formen var inte alltid god. Och så var ju detta en ny del av släkten. Jag ville verkligen lära känna människorna och visa vem jag var. Men jag insåg att språket är en stor del för mig. I mitt uttryck. Och jag har svårt att vara mig själv på engelska. Jag är kanske 67 procent Åsa och 33 procent osäkerhet. Fingertoppskänslan i skämt försvinner. Och tajmingen. De kommer för sent eller för tidigt. Och eftersom det finns koder jag inte uppfattar blir de ibland plumpa. Dessutom är jag tvåa på bollen mest hela tiden. Jag känner mig korkad.

Trots att jag är bland underbara människor, som vill mig allt gott, är det frustrerande.

Jag kan inte låta bli att dra en parallell till alla som kommer för att börja ett nytt liv i vårt land. Jag vet att många kommer med trauman som är mycket större än språkförbistringar. Men först nu har jag förstått hur viktigt språket är för ens identitet. Utöver alla andra svårigheter så blir det svårt att uttrycka sig. Komma till sin rätt i det nya hemlandet. Att längta efter ett liv i frihet, och istället känna sig vingklippt. Liksom sitta fast i sig själv. Att vara smart och rolig och inte kunna visa det. Att alltid vara den som ska stå i tacksamhetsskuld. Att inte kunna bidra som man vill.

Jag pratade med en vän om detta och han trodde till och med att det kunde dröja till andra generationen innan språkförbistringarna var helt borta.

Och så ett helt annat exempel. Jag har en vän från Holland. Hon flyttade till Sverige för att plugga. Jag berättade för henne hur jag har det med engelskan. Att den engelska versionen av mig är en lite korkad människa med plumpa skämt. Hon skrattade och sa att för henne var det helt tvärtom. På holländska var hon stel och stram, men att hon på svenska blev en mycket roligare person. Det var en hoppingivande tanke. Tänk om fler som kommer hit får uppleva det! Att de blommar ut genom svenska språket. Och jag. Jag kanske får gå loss i något annat. Jag har alltid älskat italienska.

Formulera er!

 
Har suttit med en stipendieansökan hela dagen. Vad segt det är att verkligen sätta sig och få ner sin dröm/plan på papper. Vilket motstånd det är... Men vad bra det känns nu! Oavsett pengar så har jag skalat ner allting till "det viktigaste". Jag har formulerat mig! Jag känner mig stolt!
 
Formulera er mera. Sätt ord på visioner och drömmar! Så är ni beredda när den goda fen kommer💛Då har ni hissat seglen när vinden friskar i. Då har ni tagit ut en riktning..
 

Hur kommer du på namnen?

Jag o Jossan under förra veckans intensivkurs i tennis då jag inledde starkt m att bli kallad antikrundan av tränaren och sedan råkade skjuta Jossan i huvudet👸🏻⭐️✌🏻Men efter några dagar gick det bättre.
 
 
Hur kommer du på namnet till dina olika karaktärer? Det är en fråga jag får ibland. Särskilt av människor som har en namne bland mina huvudpersoner. Svaret är att jag får känna på det. ”Hedda” till exempel hette ”Moa” till att börja med. Men allteftersom hon växte fram kände jag att ”Moa” blev för mjukt för henne. Att hon var så blyg i sig själv att namnet behövde mer studs. Därför blev det ”Hedda”. På göteborgska (där jag bor) blir dubbel-D så härligt 😊Ibland får jag känna på det ett tag. Som Sallys klasskompis Amy. Ibland vet jag namnet direkt. Som ”Jossan”, "Jackies” bästa kompis i Hedda-böckerna. Inte någon favoritkaraktär alls. Då kan jag få frågan om jag har träffat på olika ”Jackies”, eller ”Jossor”, som jag inte gillat. Svaret är nej.
Jag hade inte ens tänkt på det, men det slog mig härom dagen då jag lyssnade på min Hedda-ljudbok (som snart är ute på en site nära dig). "Hoppla, heter den ocharmiga karaktären Jossan?" I verkligheten är Jossan en av mina favoritpersoner. Hennes dotter heter Sally för övrigt, och hennes andra dotter har varit fotomodell på två Sallyomslag.
Så är du namne med en osympatisk person i någon av mina böcker så ta det inte personligt!
 
 

Sporta på kul?

När det hade lättat lite efter min första sammanhängande feberperiod bestämde jag mig för att göra klassikern (den lite kortare) tillsammans med en kompis. Jag åkte tjejvasan med 1,8 mils träning i benen. Jag hade hunnit få upp flåset hyfsat till tio mil Vättern-cykling, men tiden blev ändå inget att skriva hem om. Jag simmade mig igenom Vansbro med tvångströja (våtdräkt är inte min grej), och så var det äntligen dags för det jag laddat för: Lidingöloppet. Springa kan jag ju. Det har jag gjort i hela mitt liv. Så jag sprang. En liten stund. Sedan tog jag slut. Vad hände egentligen? Det fanns ingen energi över huvud taget ... Så jag ägnade en stor del av loppet till att mentalt försvara mig och förklara min dåliga tid. Långa haranger. Kom jag inte från åtta månaders feber, kanske? Och visst hade det varit rätt platt där jag tränat? Lidingöloppet var inte platt, minsann. Frågan är vem jag försvarade mig inför...

Året innan hade jag tagit mig igenom Göteborgsvarvet. Samma dåliga feberförberedelser där. Jag minns att jag grät för att jag var så rörd vid milmärket därborta på Hisingen. Jag blev tagen av att jag som legat till sängs så länge kunde springa igen... Jag var så sjukt stolt. Jag kände att jag var tillbaka!

Efter detta varv (som jag var så glad och tacksam över att ha kunnat genomföra) insåg jag att människor sitter vid sina datorer och söker på vad folk sprungit på för tid. Det händer också att människor på riktigt fäller kommentarer som: "Okej, du sprang på över två och trettio, hur lång tid tar det egentligen att GÅ gbgsvarvet?"  Jag antar att det var dessa kommentarer jag hade med mig till Lidingö, därav skammen, och försvarstalen.

Jag har haft babysång under ganska många år. Fler gånger än jag kan räkna har jag hört nyförlösta mödrar säga: ”det skulle va så kul att springa gbgs-varvet, men Peter(Olle, Fredrik, Micke etc.) tycker att skamgränsen går på 5min/km och jag håller inte det tempot nu”. ”Självklart gör du inte det. Du har precis krystat ut en soffgrupp”. Jag har dessutom hört flera av babysångens män avstå eftersom det är "så tråkigt nu när jag inte gör samma resultat som i gymnasiet".

Jag har tre söner. Fram tills de fyllde åtta-nio år har vi fått inbjudningar till olika ”boll-skolor”. Föreningar som erbjuder  barnen att prova olika boll-sporter i en kravlös miljö. Jättebra! Men vad händer när barnen vill testa en bollsport vid låt säga 12 års ålder? Bara på kul. Svar: Det finns ingenting ifall de inte vill elitsatsa och eftersom de andra i laget redan hållit på i fem-sex år är de redan för kassa.

I kreativitetskursen har vi övningar där vi vill locka fram saker som vi alltid har längtat efter att göra. I alla dessa övningar går jag loss i drömmen om att dansa hip-hop eller street. Jag har ingen talang utöver det vanliga. Jag vågar inte gå till dansforum (gick förbi, men vågade inte ens kolla in genom fönstret). Det slutade med en dvd som jag proppar in i barnens x-box när de är i skolan. Jag drar ner gardinen och kör i tv-rummet. Tanken på att jag skulle försöka mig på en cool bralla och mössa och joina 10-åringarna fick mig och en vän att gå dubbelvikta av skratt under en promenad. Tänk er på terminsuppvisningen. Elva söta små barn och så jag i toppluva :D

Fast jag tycker ändå att det måste till en attitydförändring. Det måste ju vara okej att inte va superduktig. Det måste gå att genomföra ett krävande lopp på en halvdålig tid utan att de inre försvarstalen kickas igång. Jag kan inte jämföra "Åsa årgång 1992" som hade all tid i världen att träna, med den febertrötta kvinnan som kanske slarvat pyttelite med knipövningarna efter de tre förlossningarna. Och de på babysången kan inte låta sina partners sätta gränsen för vilka tider de måste göra för att få va med på en folkfest som göteborgsvarvet. Inte heller yngre upplagor av dem själva. Det där jämförandet måste upphöra. Alla har sina små stories bakom sin start. Låt ingen ta ifrån oss stoltheten över att vi genomför, eller åtminstone hade den ambitionen när vi ställde oss på startlinjen. Det är bra för människan att hålla igång!