Das war das

Då har jag gjort mina 30 bloggdagar. All text ligger ju kvar. Den är ju inte tidsbunden. Så du kan när som helst gå in o läsa mina tankar  (en bråkdel av dem) om kreativitet. RESPEKT till dem som har bloggandet som sitt yrke. Det tar över ens liv!
Och då har jag ändå inte hunnit med att berätta om hur Rosa Huset förlag blev till, eller vad jag har för framtidsdrömmar. Vad jag blir för person på engelska o hur jag påverkas av Laleh. Om romansviten jag skriver på nu, och hur kluven jag är inför färgen rosa!
Det blir en ny kreativitetskurs till hösten. In på hemsidan och anmäl er här! Vårens kurs var en höjdare och jag har på känn att vi kan få till ett riktigt bra gäng också till hösten!
Jag upptäcker nu när jag skriver att jag har material till en ny pop-up-blogg. Den kommer i augusti. Den femtonde tror jag bestämt :) Tills dess: Auf wiedersehen
I januari var jag i Melbourne m dessa sköna bönor. Vi var på Austalian open. Helt makalöst! Och nu har grussäsongen dragit igång. Perfekt att pausa bloggandet. Nadal kommer att kamma hem det mesta. Det blir bra!
PS.Tennis.DS.

Välsignelsen i att be om hjälp

 
Jag startade Rosa Huset förlag hösten 2009. Long story runt det, men tills vidare nöjer jag mig med att berätta att jag ville ha en logga.
Till slut frågade jag en jag känner som har öga och begåvning för sånt (Henrik Westbacke). 
Och då hände det fantastiska att han gjorde en logga och gav mig i 40-årspresent i maj 2011!
 
Jag gillar att den ser bokförlagig ut, att den kan delas i tre delar: en för ryggen (bokens rygg, ingen svanktatuering), en för framsidan (och där blev det ju så bra att det ser ut som en skrivfjäder på H:et) och så helheten som jag brukar ha på baksidan av boken. Det kunde faktiskt inte bli bättre!
 
Jag tycker så mycket om att be om hjälp. Eller, det är en lögn, jag är fortf lite "kan själv", men vad bra det blir när jag ger upp det och ber någon annan. Säga till någon att nu har jag kört fast. Och så kan de hjälpa en bit på vägen. I bästa fall kan ens olika infallsvinklar befrukta varandra och så blir det något så mycket bättre än vad både du och jag hade åstadkommit på egen hand.
 

Ambivalensen runt våren

Är ett fan av manskör. Varje första maj sitter jag uppradad kl 18 framför teven. Lundagård, barndomsminnen, Lunds studentsångare... Efter "Vintern rasat" och "Glad som en fågel" kliver programledaren fram (Ann-Marie Rauner). Hon säger ungefär så här: Hej Sverige, nu är det dags att sluta förbanna mörkret o istället vända ansiktet mot ljuset. Våren, den är skör, och den är bräcklig, och det är svårt att lita på den. Den liksom gör att vi måste va modiga. Våga ge oss hän, våga vara nu ... Våren är också att längta...
 
När jag hör dessa ord tänker jag såklart på Karin Boyes "Visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle annars våren tveka" (Vem gör inte det? ... eller förresten, det finns nog många som INTE tänker på Karin Boye överhuvudtaget). Karin har fångat det så på pricken. Men jag väljer ändå att bara citera sista versen i den dikten. Den som visar att det finns en väg ut på andra sidan:
 
Då, när det är värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar.
Glömmer att de skrämdes av det nya, glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen.
 
Tänk att våren är så lik kreativiteten! Våren o kreativiteten ... samma väsen ... Oh, yes!
 
I Göteborg, ett stenkast från den plats där Karin Boye föddes, satt alla vi solsvultna människor uppradade. Varenda solvägg var knökad av folk :)
 
 

Den som hittar sin plats ... osv

Jag gillar egentligen inte att skriva om andra människors böcker. Jag läser andra människors böcker och gillar väldigt mycket av det jag läser, det är inte det. Men jag vet själv hur knasigt det kan bli när andra ska in och tolka vad en menar och vad boken handlar om. Med det sagt vill jag ändå skriva något om Tomas Sjödins bok: ”Den som hittar sin plats tar ingen annans” Jag läste den för närmare halvåret sedan, så detta är snarare minnesfragment av Tomas bok, och kanske mest av allt det som hände i mig när jag läste. Eller ännu bättre. Det jag läste var något som bekräftade någonting inom mig själv. Något jag alltid vetat, och nu fick ord på.

Jag har nog alltid tänkt att Tomas lever det ultimata kreativa livet. Han reser med jämna mellanrum till någon spansk, italiensk eller grekisk stad (i mitt huvud ser det i alla fall ut så). Där skriver han sina fantastiska böcker, går långa promenader och samtalar med original. Sedan kommer han hem och kör föreläsningsturnéer som är totalt fullsmockade. Och kön till signeringsbordet slutar aldrig att ringla. Vi åhörare gråter och skrattar. Och han är så oerhört folkkär att INGEN har något ont att säga om honom. Jag har en känsla av att självaste debattkungen Christer Sturmark skulle tappa alla argument och sätta sig som en liten tillgiven hund vid Tomas fötter om de möttes.

Det visar sig när boken är slut att Tomas först nu känner att han fullt ut har hittat sin plats. Nu när han är superengagerad i Smyrnas sociala arbete. Jag som trodde att han levde det kreativa drömlivet. Det kunde inte bli bättre, tänkte jag. Med författarlivet och föreläsningsturnéer, krönikor i GP och återkommande sommar- och vinterprat. Men det var alltså det sociala engagemanget som blev det som fick bitarna att falla på plats. Jag tycker att det är en skön tanke. Att bejaka sin kreativitet behöver inte betyda att vi säger upp oss från jobbet för att bli keramiker, författare eller skådisar. Att bejaka sin kreativitet förlöser oss till att bli oss själva fullt ut, och hjälper oss att finna vår plats. Det vill jag skriva till alla er som tror att ni inte är kreativa. Och boktiteln: ”Den som hittar sin plats tar ingen annans”. Den är så bra, för vad innebär det? Jo, att det här ständiga jämförandet äntligen kan upphöra! Hurra för det!