Formulera er!

 
Har suttit med en stipendieansökan hela dagen. Vad segt det är att verkligen sätta sig och få ner sin dröm/plan på papper. Vilket motstånd det är... Men vad bra det känns nu! Oavsett pengar så har jag skalat ner allting till "det viktigaste". Jag har formulerat mig! Jag känner mig stolt!
 
Formulera er mera. Sätt ord på visioner och drömmar! Så är ni beredda när den goda fen kommer💛Då har ni hissat seglen när vinden friskar i. Då har ni tagit ut en riktning..
 

Hur kommer du på namnen?

Jag o Jossan under förra veckans intensivkurs i tennis då jag inledde starkt m att bli kallad antikrundan av tränaren och sedan råkade skjuta Jossan i huvudet👸🏻⭐️✌🏻Men efter några dagar gick det bättre.
 
 
Hur kommer du på namnet till dina olika karaktärer? Det är en fråga jag får ibland. Särskilt av människor som har en namne bland mina huvudpersoner. Svaret är att jag får känna på det. ”Hedda” till exempel hette ”Moa” till att börja med. Men allteftersom hon växte fram kände jag att ”Moa” blev för mjukt för henne. Att hon var så blyg i sig själv att namnet behövde mer studs. Därför blev det ”Hedda”. På göteborgska (där jag bor) blir dubbel-D så härligt 😊Ibland får jag känna på det ett tag. Som Sallys klasskompis Amy. Ibland vet jag namnet direkt. Som ”Jossan”, "Jackies” bästa kompis i Hedda-böckerna. Inte någon favoritkaraktär alls. Då kan jag få frågan om jag har träffat på olika ”Jackies”, eller ”Jossor”, som jag inte gillat. Svaret är nej.
Jag hade inte ens tänkt på det, men det slog mig härom dagen då jag lyssnade på min Hedda-ljudbok (som snart är ute på en site nära dig). "Hoppla, heter den ocharmiga karaktären Jossan?" I verkligheten är Jossan en av mina favoritpersoner. Hennes dotter heter Sally för övrigt, och hennes andra dotter har varit fotomodell på två Sallyomslag.
Så är du namne med en osympatisk person i någon av mina böcker så ta det inte personligt!
 
 

Sporta på kul?

När det hade lättat lite efter min första sammanhängande feberperiod bestämde jag mig för att göra klassikern (den lite kortare) tillsammans med en kompis. Jag åkte tjejvasan med 1,8 mils träning i benen. Jag hade hunnit få upp flåset hyfsat till tio mil Vättern-cykling, men tiden blev ändå inget att skriva hem om. Jag simmade mig igenom Vansbro med tvångströja (våtdräkt är inte min grej), och så var det äntligen dags för det jag laddat för: Lidingöloppet. Springa kan jag ju. Det har jag gjort i hela mitt liv. Så jag sprang. En liten stund. Sedan tog jag slut. Vad hände egentligen? Det fanns ingen energi över huvud taget ... Så jag ägnade en stor del av loppet till att mentalt försvara mig och förklara min dåliga tid. Långa haranger. Kom jag inte från åtta månaders feber, kanske? Och visst hade det varit rätt platt där jag tränat? Lidingöloppet var inte platt, minsann. Frågan är vem jag försvarade mig inför...

Året innan hade jag tagit mig igenom Göteborgsvarvet. Samma dåliga feberförberedelser där. Jag minns att jag grät för att jag var så rörd vid milmärket därborta på Hisingen. Jag blev tagen av att jag som legat till sängs så länge kunde springa igen... Jag var så sjukt stolt. Jag kände att jag var tillbaka!

Efter detta varv (som jag var så glad och tacksam över att ha kunnat genomföra) insåg jag att människor sitter vid sina datorer och söker på vad folk sprungit på för tid. Det händer också att människor på riktigt fäller kommentarer som: "Okej, du sprang på över två och trettio, hur lång tid tar det egentligen att GÅ gbgsvarvet?"  Jag antar att det var dessa kommentarer jag hade med mig till Lidingö, därav skammen, och försvarstalen.

Jag har haft babysång under ganska många år. Fler gånger än jag kan räkna har jag hört nyförlösta mödrar säga: ”det skulle va så kul att springa gbgs-varvet, men Peter(Olle, Fredrik, Micke etc.) tycker att skamgränsen går på 5min/km och jag håller inte det tempot nu”. ”Självklart gör du inte det. Du har precis krystat ut en soffgrupp”. Jag har dessutom hört flera av babysångens män avstå eftersom det är "så tråkigt nu när jag inte gör samma resultat som i gymnasiet".

Jag har tre söner. Fram tills de fyllde åtta-nio år har vi fått inbjudningar till olika ”boll-skolor”. Föreningar som erbjuder  barnen att prova olika boll-sporter i en kravlös miljö. Jättebra! Men vad händer när barnen vill testa en bollsport vid låt säga 12 års ålder? Bara på kul. Svar: Det finns ingenting ifall de inte vill elitsatsa och eftersom de andra i laget redan hållit på i fem-sex år är de redan för kassa.

I kreativitetskursen har vi övningar där vi vill locka fram saker som vi alltid har längtat efter att göra. I alla dessa övningar går jag loss i drömmen om att dansa hip-hop eller street. Jag har ingen talang utöver det vanliga. Jag vågar inte gå till dansforum (gick förbi, men vågade inte ens kolla in genom fönstret). Det slutade med en dvd som jag proppar in i barnens x-box när de är i skolan. Jag drar ner gardinen och kör i tv-rummet. Tanken på att jag skulle försöka mig på en cool bralla och mössa och joina 10-åringarna fick mig och en vän att gå dubbelvikta av skratt under en promenad. Tänk er på terminsuppvisningen. Elva söta små barn och så jag i toppluva :D

Fast jag tycker ändå att det måste till en attitydförändring. Det måste ju vara okej att inte va superduktig. Det måste gå att genomföra ett krävande lopp på en halvdålig tid utan att de inre försvarstalen kickas igång. Jag kan inte jämföra "Åsa årgång 1992" som hade all tid i världen att träna, med den febertrötta kvinnan som kanske slarvat pyttelite med knipövningarna efter de tre förlossningarna. Och de på babysången kan inte låta sina partners sätta gränsen för vilka tider de måste göra för att få va med på en folkfest som göteborgsvarvet. Inte heller yngre upplagor av dem själva. Det där jämförandet måste upphöra. Alla har sina små stories bakom sin start. Låt ingen ta ifrån oss stoltheten över att vi genomför, eller åtminstone hade den ambitionen när vi ställde oss på startlinjen. Det är bra för människan att hålla igång!

 

Mitt sommarprat

 
Tidigare i somras såg jag en rolig seriestrip om radioprogrammet "sommar" (det kan ha varit Berglin). I den gick ett sommarprat ungefär i den här stilen (obs! Fritt ur mitt minne): först var det jobbigt, sedan började det gå bra, sedan fick jag en enorm motgång, men när det var som värst kom breaket och nu är jag orimligt framgångsrik o föreläser o coachar andra.
 
Om jag skulle ha ett sommarprat så följer det inte riktigt det mönstret. Det är snarare så att först kämpade jag och hade svårt att tro på mig själv, sedan kom en framgång, sedan har det pendlat mellan sisådär och hyfsat i 14 år. Både med framgången o självkänslan. Ändå envisas jag med att fortsätta. Och så har jag mage att ha kreativitetskurs utan att vara en klart lysande stjärna.
Fast just det är iofs ganska bra. Syftet med kursen är inte att bli känd o framgångsrik utan att vända blicken till något du redan har - din kreativitet - och helt enkelt lägga lite fokus där. Känna att du prioriterar den, att du inte är ensam, att du blir uppmärksam på- och snäll mot dig själv och att du ska få några verktyg.
 
Anmäl dig här:
 

Kreakursen -ämnen

Nedan presenteras en del av innehållet på höstens kreativitetskurs👇🏻
Få syn på: negativa tankar, den inre kritikern, prestationsångest, rädsla, skam som är kopplade till vår kreativitet. Och så fortsätter vi med självsabotage och hur lätt det är att fastna i dygdfällan.
Men vi letar också moteld, vi börjar lyssna och i bästa fall drömma. Vi är snälla mot oss själva o våra första trevande försök. Vi får verktyg och vi tar våra första steg. Vi funderar på om vrede, disciplin och Gud är bra eller dåligt för oss. Och jag berättar att för mig är själva Gud bra, men religion o mina destruktiva gudsbilder inget vidare.
Det är det vi gör. Bland annat. Vi äter soppa också och lyssnar till andras berättelser. Hur deras kreativa liv ser ut. Förhoppningsvis finns det igenkänning och inspiration att hämta där. Detta och mycket mer. Kom och var med⭐️