Skaparebloggen -

Jag har alltid velat skriva. Redan från början var det en självklarhet. Men i 15-årsåldern började jag tvivla. Och det där tvivlet höll tyvärr i sig. Det var väl någon som oförsiktigt slängde ur sig: "Ä'ru helt sinnes. Varenda jävel vill väl skriva en bok". (läses på västeråsmål). "Sant", tänkte jag, "förmodligen helt sinnessjukt att ens våga prova".

Och så gjorde jag en massa nästan-skriva-saker. Började läsa till präst, för då kunde jag ju iaf skriva predikningar. Tack och lov blev jag inte präst. Det hade inte blivit lyckat.

Sedan kom en dag då jag läste igenom min dagbok. På var och varannan sida hade jag skrivit: "Men egentligen vill jag bara skriva". Det började skava det där. Varför gjorde jag inget åt det om det var det enda jag ville? Men jag hade inte tid. Jag hade precis blivit mamma till en aktiv liten kille, och snart var jag gravid igen. Den här gången hade jag en riktigt kämpig graviditet med mycket sängliggande. Det blev mycket tid för tankar. Och efter ett tag började en röst forma sig i mitt huvud. Inte på något otäckt sätt, mer som något jag ville ... skriva faktiskt. Och så kom en dag då jag mådde mycket bättre. Jag vaggade iväg till biblioteket och satte mig vid barnböckerna. Jag tog en Kamratposten som låg där ... och plötsligt insåg jag att rösten i mitt huvud var en tioårig tjej som ville komma till tals. Jag tror att jag till och med skrev lite där o då på en gammal lapp jag hittade i väskan. Och jag fortsatte skriva när jag kom hem. Liggandes i sängen.

En kort tid efter detta berättade min mamma om en manustävling som Libris förlag anordnade.

Det gav mig ett mål och en deadline.

Manuset skulle vara inne i mitten av januari, och bara någon dag efter att jag hade postat det (detta var på istiden då vi postade tjocka pappersmanus i brevlådan), föddes son nummer två.

Vi gick på bröllop när han bara var ett par dagar gammal (smart) och sedan var vi sjuka i tio veckor.

Men i maj månad nådde jag över ytan igen och började fundera på att Libris vinnare skulle utses.

De ringde när jag var ute (på hemtelefonen, återigen: istid). Och sedan gick jag och väntade med världens handsvett. När de väl ringde bar knappt rösten. Men så fick jag beskedet: "Du är vår vinnare"!

Hur är då detta synkronitet? Jo, jag tog reda på vad jag verkligen ville (skrev dagbok, Julia Cameron kallar dem morgonsidor). Skriver du en sak tillräckligt ofta, så kanske du tillslut känner att det är dags för en förändring. Du har tröttnat på att skriva det (så var det åtminstone för mig). Sedan höll jag mig stilla så pass länge att den här boken som ville skrivas fick chans att visa upp sig. När jag väl fått en ton och en form i det hela så fick jag tips om ett mål och ett forum. Jag gjorde jobbet och skrev manuset, men det var inte jag som fick det att hända.

Det här med synkronitet är ofta stillsamt och naturligt. Vi gör vår del, sedan väntar vi på vind. I mitt liv har det sällan handlat om dunder och brak och "magic".

Ibland fastnar vi i "hur". Jag gick i över 15 år med rösten som sa att det var "helt sinnes" o att det aldrig skulle gå. Jag var så kvar i "hur" att "vad" inte fick chansen. Jag var uppgiven och skrev ingen bok, för jag visste inte hur jag skulle få ut den. När "vad" kom o jag gjorde jobbet, presenterade sig "hur" också.