Ambivalensen runt våren
Är ett fan av manskör. Varje första maj sitter jag uppradad kl 18 framför teven. Lundagård, barndomsminnen, Lunds studentsångare... Efter "Vintern rasat" och "Glad som en fågel" kliver programledaren fram (Ann-Marie Rauner). Hon säger ungefär så här: Hej Sverige, nu är det dags att sluta förbanna mörkret o istället vända ansiktet mot ljuset. Våren, den är skör, och den är bräcklig, och det är svårt att lita på den. Den liksom gör att vi måste va modiga. Våga ge oss hän, våga vara nu ... Våren är också att längta...
När jag hör dessa ord tänker jag såklart på Karin Boyes "Visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle annars våren tveka" (Vem gör inte det? ... eller förresten, det finns nog många som INTE tänker på Karin Boye överhuvudtaget). Karin har fångat det så på pricken. Men jag väljer ändå att bara citera sista versen i den dikten. Den som visar att det finns en väg ut på andra sidan:
Då, när det är värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar.
Glömmer att de skrämdes av det nya, glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
Tänk att våren är så lik kreativiteten! Våren o kreativiteten ... samma väsen ... Oh, yes!
I Göteborg, ett stenkast från den plats där Karin Boye föddes, satt alla vi solsvultna människor uppradade. Varenda solvägg var knökad av folk :)