Tankar i slutet på en lång semester

Hittade en liten dagboksanteckning i min telefon som jag präntade ner under någon av de sista semesterdagarna. Alltså bara för någon vecka sedan, men det känns som år. Det var en dag av fett hår, mensfinnar och hårsäckskli. Jag hade inte sovit pga tonårsfasoner (kollat alldeles för många avsnitt av en serie innan jag gick och la mig).
 
Ibland tänker jag att andras barn bara idrottar och leker med kompisar. Särskilt utomhus. Det är aldrig några problem. Allt är bara toppen. Precis hela tiden. De blir sedda tjugofyra-sju av sina päron. Alla precis på det sätt som just de behöver. Ingen skriker åt dem någonsin. Och de äter gurkmejagröt och chiaburgare, typ.
 
Detta är ju också semesterkänslor. Åtminstone i vår familj. Det där att vi tror att alla andra har det så perfekt. Och att alla andras barn föredrar kottdjur o barkbåtsrace alla dar i veckan. Att de aldrig skulle välja skärm.
 
Jag kan iofs bli trött på att skärm alltid ses som icke-kreativt. Avfärdat lite sådär slentrianmässigt. Håller verkligen med om att mycket är skit, men mina killar har lärt sig flytande engelska. De gör program för "hänga gubbe" och animerar ninjor. De skriver bokmanus och bygger världar i minecraft och umgås med vänner... Så det är inte BARA skit.
 
Och ändå skulle jag må så bra om de någon gång valde att leka och hoppa lite i skogen. Att tvinga dem är inte lika härligt. Vi gör det pliktskyldigast med jämna mellanrum. Men egentligen är det ingenting jag vill ägna semestern åt.