Under skeppan? Nej.

Detta hände för ett gäng år sedan. Jag hade ännu inte koll på att det fortfarande var så viktigt för mig med födelsedagar. När Simon frågade hur jag ville fira kunde jag inte ens komma på något. ”Barnen kan väl rita något”, sa jag lite svävande. Och så provade jag ut en klänning som jag ville ha, och mer eller mindre beställde. När födelsedagen kom, och jag öppnat mina ljuvliga teckningar, och klänningen som absolut inte var någon överraskning, samt ätit en mysig frukost trädde dock tomhetskänslan in. Det är som om jag ändå hoppas varje födelsedag. Att jag ska bli totalt blown away, att jag ska få något som jag inte ens vet att jag önskar mig... Simon såg nog att mitt humör började dala, för han föreslog att jag skulle höra av mig till några kompisar och hitta på något. Det orkade jag inte heller. Men så hörde en vän av sig via sms och ville ses inne i stan. Det var visst en gospelkonsert. Jag gjorde mig fin och drog in. Det visade sig att min vän visserligen var där, men att hon skulle jobba i dörren. Vi kunde ses en sväng efteråt. Så jag fick gå in i konsertlokalen ensam och sätta mig på en plats. Jag fingrade lite på telefonen. Men mest av allt tyckte jag synd om mig själv. Gospelkören kom in på scenen. De var många. De var glada. Glada på fel sätt, enligt mig. Jag hade dragit på mig lite cynism där i ensamheten. Och när körledaren kom fram och skulle leda allsång kunde jag knappt förmå mig till att resa mig upp. Men eftersom jag hade satt mig ganska långt fram, så ställde jag mig motvilligt upp. När jag hörde introt till ”Det lilla ljus jag har”, en låt jag tröttnade på redan på 70-talet, var det nära att jag sprang ut. Men jag tvingade mig att stå kvar. Jag blundade för att slippa se den äppelkäcka kören... Men så drabbade den mig. Det var som om någon berättade för mig medan jag sjöng. Att det lilla ljuset var jag. Och att jag skulle få lysa klart. Att det är dags att jag slutar gömma mig under skeppan. Alla förmågor, talanger (och min tro) som inte kommer till sin rätt. Allt som frestaren vill "blåsa ut". Allt jag inte vågar göra för att jag är rädd för vad ”folk” ska säga. ”Det lilla ljus jag har” blev en helig stund för mig. Och en tankeställare. Och ett bra budskap på min födelsedag. Inte minst att jag blev påmind om att det finns ett större ljus också!
 
#1 - Anonym

😊👍