Att bli sågad
En sak som den inre kritikern gärna maler på om när det är dags att författardebutera är ”tänk om du blir sågad så att alla fattar att du egentligen är värdelös”.
Men det gick ganska bra för mig. Åtminstone den första recensionen. Men sedan kom den – sågningen. Sågning är ett svagt ord. Det var snarare ett förintande. Jag kände sådan skam att det blev fosterställning. Det fanns ingenting i recensionen som öppnade upp. Som fick mig att känna ett ”aha, det var det som fattades”, ingenting som blev konstruktivt eller som kunde hjälpa mig att komma vidare. Min man skulle fylla 30 år den helgen, och vi skulle ha fest, så jag var desperat. Hur skulle jag kunna må bättre? Jag bestämde mig för att ringa upp recensenten. Jag tänkte att hen nog inte skulle kunna vara så hård live. Att hen nog skulle tvingas vara konstruktiv. För vem slaktar någon som liksom möter upp och vänder andra kinden till, tänkte jag. Vem njuter av att slå undan benen för en debutant? Jo, då, det fanns en som gjorde det, tvingades jag konstatera en kvart senare. Hen gned in att Hedda var mer eller mindre farlig för barn. Att barn inte köper detta. Och eftersom karaktären Hedda är VÄLDIGT lik mig tog ju detta dubbelt så hårt. Det var ju JAG som var farlig för barn, mitt sätt att tänka, och tydligen skulle ingen ”köpa” mig.
Det finns ett talesätt som heter ”seg som skam”, och så är det. Skam sitter så djupt och är så seg att bli av med. I Kreativitetskursen får vi hjälp att få upp skammen till ytan. Och då får vi se att kanske inte allt, men väldigt mycket spricker i ljuset, som trollen.
Och det finns vägar ut. Tiden är också en faktor. Nu i efterhand vet jag att Hedda fortfarande säljer (12 år senare). Jag fick också en stödperson som hette duga. Och dessa kan också hjälpa oss med skammen. Allt skapande behöver stöd. Mer om det i nästa text.
