Att ärva ett krig

”Att ärva ett krig” var överskriften på ett föredrag min moster var på. Det börjar bli några år sedan nu, men titeln sitter fast i mig. Den tog. Det var som att jag insåg någonting då, som att jag fick en nyckel. Jag har periodvis varit väldigt glad genom livet. Men jag har också burit på en dysterhet som jag inte vetat var den kommer ifrån. Nu vet jag. Det är de finska krigen.

Min mormor och morfar var finlandssvenskar. Morfar deltog i både finska vinterkriget och befrielsekriget. Mormor var hemma med barnen och oroade sig (antar jag). Efterkrigstiden var heller ingen lek, och 1958 emigrerade de till Sverige med sina fem barn. De landade i bergslagspärlan Nora. Men krigen är inte så lätta att skaka av sig. Det är ett trauma som enligt ”att ärva ett krig”-föredraget kan hålla i sig över generationer. Det låter rimligt, men jag hade aldrig tänkt så.

Ju äldre jag blir desto mer nyfiken blir jag på Finland. Jag har såklart varit där. Mormor och morfar flyttade tillbaka ett tag på 70-talet. Jag känner inte Finland. Finland är inte hemma. Men det är ändå igenkänning när jag är där.

Just nu är det ett väldigt fokus på att leva i nuet. Det är sunt och bra och något vi behöver in i vår tid. Men jag tror att det ibland kan vara bra att komma något på spåren, något som ligger bakåt, som kan kasta ljus både över nu och sedan.

Under kreativitetskursen ägnar vi oss åt tillbakablickar. Julia Cameron kallar dessa för arkeologi. Inte för att fly nuet, eller släppa taget om framtidsdrömmar och visioner. Inte för att grotta ner sig och stanna där, utan för att se att det som var då också påverkar vilka vi är nu.